Som väntat (?) tog vi en gruvlig revansch efter poängtappet senast och det blev en storseger mot Falkenbergs SK. 7-1 slutade matchen men vi hade viss hjälp av att våra motståndare endast kom med 6 man och dessutom saknade ett par av sina toppnamn.
Dessvärre blev det inget spel för Roger och Anton pga motståndarnas decimerade trupp, men de kan bägge räkna in en poäng var i mumiestatistiken.
Av de spelade partierna var det mitt som tog slut först. Tydligen helt i enlighet med spekulationerna i kommentatorsrummet. Precis som i förra matchen skulle jag inte spelat men fick hoppa in på toppbordet när Håkan var tvungen att lämna återbud. Jag var inte helt missnöjd med att få igång en lugn Modern Hippo. När jag började bli lite aktiv med f5- och g5-framstötar tyckte min motståndare det var bäst att ta ut en dragupprepning. Något jag var helt nöjd med – varje halvpoäng förde oss ju närmare en seger!
Rune fick på bord 3 äntligen igång sitt fruktade angrepp. Hans motståndare förbrukade oceaner med tid i öppningen, men till hans försvar ska sägas att ställningen var oerhört komplicerad. Rune spelade bra och lade på mer och mer press tills dess att ställningen var bortom räddning. Och då hade det endast spelats 14 drag!
På andrabordet fick Anders upp en behaglig ställning som gradvis förvandlades till ett angrepp. Motståndaren lyckades dock avväpna angreppet och få till ett dambyte. Men det var säkert Anders nöjd med eftersom han hade, i mitt tycke, en klar fördel i ställningen som uppkom. Men med lite finurliga pjäsmanövrar skapade bortaspelaren problem för Anders som valde att bjuda remi, ett anbud som omedelbart accepterades.
4-1 således och i det läget satt vi med 3 klart bättre, troligtvis vunna slutspel. Så de 2 matchpoängen kändes klara och nu handlade det om att även förbättra partipoängen inför avslutningen.
Johannes fick på bord 4 en bra ställning i Draken. Motståndaren bjöd på ett par tempo i öppningen och det brukar man sällan ha råd med i denna kritiska variant. Från sidlinjen trodde jag det var en tidsfråga innan partiet skulle ta slut. Men Johannes spelade några mindre bra drag och svartspelaren fick in ett mellandrag som tog slut på vits angrepp. Kvar fanns dock ett kraftigt positionellt övertag som Johannes sakta men säkert förvaltade. Det hela resulterade i en bondevinst och sedan ett avbyte till ett likfärgat löparslutspel innan poängen var hemma.
På bord 5 visade Jonas på ett effektivt sätt hur man bemöter London. Han fick tidigt en bekväm ställning med halvöppna linjer att pressa på. Det mest imponerande var hur lugnt och metodiskt Jonas spelade, med manövrerande som steg för steg ökade pjäsernas effektivitet. Till slut valde motståndaren i ren desperation att ge en bonde. Men det ändrade ingenting i ställningen och ställd inför en kungsvandring med ytterligare bondeförluster valde han att ge upp.
Sist klar var Calle som fick upp en bra Maroczy-uppställning som vit på bord 6. När han vann en bonde i mittspelet och fick in tornet på sjunde raden kändes det som poängen snart skulle trilla in. Det enda problemet, som vanligt med Calle, var tidsförbrukningen. Från ett relativt stabilt övertag skedde märkliga vändningar där motståndaren i något läge hade motspelschanser som kanske kunde gett en halvpoäng. Det hela mynnade dock ut i ett vunnet slutspel för Calle när dagens mest dråpliga stund inträffade. Strax efter tidskontrollen, när Calle hotade en pjäs, funderade motståndaren en stund och valde sedan att inte göra något åt det. Calle funderade därefter ännu längre och tog inte pjäsen! Som tur var ändrade det inget i ställningen utan det var fortfarande vinst för vår spelare. Och några drag senare kom också poängen på tavlan.
En klar seger, men dessvärre vann både Helsingborg och Hisings-Alliansen med liknande siffror så de inbördes förhållandena är oförändrade. Vi leder fortsatt serien med en matchpoäng men har sämre partipoäng än våra konkurrenter. Nästa match är seriefinalen mot Helsingborg 10 mars och en seger där skulle ge oss ett gyllene läge att vinna serien.